Det blev en finalförlust idag men det var en förlust som kändes som en vinst.
Jag vågade slappna av och trycka på, jag tog missarna med en klackspark, jag kämpade och gav inte upp förs än sista bollen var slagen.
Trotts detta spelade jag inte alls på den nivå som jag brukar göra.
Forehand rak och jag var inte vänner för fem öre, förstaserven satt bara 50% av gångerna, fotarbetet kom inte förs än i andra setet. Men jag har gett mig fasen på att kämpa nu! Jag ska visa alla vad jag går för.
Man kan inte vara bäst när man inte tävlat på ett halvår, inte tränat på flera veckor och inte har haft motivationen.

Det här med att ha ett mål i livet tror jag är viktigt. Vad det en kan tänkas vara så måste man sätta en punkt som man vill till, eller iaf sträva efter att komma till. Jag tror inte att man kan leva lyckligt genom live utan att vilja uppnå en dröm.
Ett mål kan vara vad som helst: Jag ska bli en omtyckt person av alla jag träffar på, jag ska lära mig baka muffins, jag ska bli bättre än zlatan...
Ett mål/en dröm är en personlig sak. En sak som man kan drömma om och som man vet skulle göra en lycklig.

Tänk vad skönt att kunna se tillbaka på sitt liv sen och tänka att jag faktiskt kämpade för någonting jag verkligen ville och jag har lärt mig massor på resans gång. För så är det väl? Man lär sig alltid någonting nytt när man försöker. Och kunskap är väl makt?