TV:n blinkar febrilt i ögonvrån. 21:47 Ondskan, tv4.
CubaColan smakar mer vagt än vanligt, mobilens batterinivå letar sig sakta mot en mer röd nyans. Laddaren ligger på en annan plats, alldeles förlångt borta just nu.
Stortån kikar fram i sockans nya hål efter att jag snubblat på tröskeln. Men vad gör det.
Längtan efter morgondagen stiger allt mer ju längre in på kvällstimman jag kommer. Att få fly verkligheten med sina underbara vänner bara för en helg känns i detta nu som att vinna 1 miljon på lotto.
Skratten, människor som man aldrig tidigare sett, spänningen, glädjen... Mungiporna letar sig uppåt såfort jag tänker på den kommande helgen! "Vi ska äga Halmstad?!"

Varje dag är inte längre ett äventyr som det var när man var liten. Att få cykla runt kvarteret är inte längre en frihet, snarare en depprition. Något som för några år sedan var spännande är nu som ett fängelse. Ibland kan det kännas som att varje varv i kvarteret aldrig kommer att ta slut. Jag kommer sitta på min cykel och bara åka runt, runt, runt i hela mitt liv.
Att åka ner till stan var när man var liten något jätte roligt! Stort! Spännande!
Idag är det en håla med bänkar överfyllda med fyllosar. Fyllosar som aldrig kommer att komma ifrån Falköping.
Tanken slår mig: Kommer jag någonsin komma ifrån Falköping?
Att åka till Göteborg med mamma och shoppa var för några år sen det bästa som kunde ske. Idag är det ett jobbigt måste. Du måste åka iväg för att hitta det du söker för att sen veta att du MÅSTE åka tillbaka hem. Igen.

Någonting som kändes spännande när du var liten känns inte längre som ett äventyr. Du vill ha mer. Större äventyr. Större utmaningar.
Ingenting är längre tillräckligt.

Funkar vi så? Blir vi aldrig nöjda? Varför kan man inte alltid tycka att ett varv runt kvarteret på cyklen är spännande och utmanande? Hur ska vi kunna hitta lyckan om vi helatiden vill fly från den när den blivit endel i vår vardag!

Någon som har ett svar på detta varför man alltid söker efter någonting större och bättre?